Jag går från bra till dålig från okej till verkligen inte, aldrig i livet. Ena stunden känns det bra och den andra känns det inte så längre. Begriper mig inte riktigt på den här veligheten, om man nu får kalla den så. Ska man fokusera på andras lycka framför sin egen och försöka stå ut, eller ska man ändra och peta i andras ideer för att själv också känna sig tillfreds med besluten som görs? Jag vet inte. Kommer på mig själv med att ställa frågor till mig själv och undrar hur jag hamnade här. Hur hamnade allt här, hur blev jag sånhär. Hur blev dom sådär.