Rädd, rädd för sånt som har hänt

Ibland går jag runt och är rädd. För att dåliga saker ska inträffa. Och rädd för de dåliga sakerna som redan har inträffat. Vilket är så dumt, onödigt och slöseri med tid och energi.
Då är det tur att jag har så fina personer i min omgivning, som hjälper till med att få mig på andra tankar. Som till exempel min pappa, som gått ut och promenerat med mig hur himla länge som helst varenda dag den senaste veckan.
Köpte en förbaskat god kebabpizza gjorde han också. Som min syster och jag delade på en kväll. Tills magarna skrek av mätthet.
 
Men så kliver den där oron och rädslan tillbaka in i huvudet. Skrämmer slag på mig och orsakar alla möjliga reaktioner och tankar. Och jag blir för en liten stund livrädd för att hamna där igen, på den där platsen där hjärnspökena bor.

1917/04/03 - 2014/07/25

Och så slutade hennes hjärta att slå, andetagen upphörde och hon slöt sina ögon. I nittiosju år och tre månader fick du finnas till och förgylla denna jord. En av de starkaste, gladaste och finaste personer jag mött. Så även om det var dags, att det var din tur nu, för du var så gammal, så skär det lite i hjärtat. Den skaver där inne. För det kommer bli så tomt utan dig. Och jag saknar dig redan, så himla mycket.

Att vara ledig

Den senaste tiden har inneburit mycket ledihet fyllda av soliga dagar med vänner & familj. Så jag kan absolut inte klaga. En tripp till västkusten, varma timmar i solen varvat med många dopp i poolen samt bebisgos och biobesök har bland annat förgyllt dessa somriga dagar.

Jacob

Det här mina vänner, det här är min lillebror. Min tjugo år yngre bror. Han är världsfin, det sötaste jag sett faktiskt. Han är fyra dagar gammal och den gosigaste lilla krabat jag mött. Fy vad jag är glad att du äntligen är här. Som vi alla har väntat. Välkommen fina,fina du.

Och det är precis därför ni inte vet.

Om syftet är nyfikenhet och brist på samtalsämnen, behöver ni inget veta. Jag förtjänar bättre än så.

21/7

Andas in sommaren

Strömstad

Spenderade helgen på Västkusten med ett knippe fina människor.

+30


Varma dar

 
 
 
 

Sommarfotografier


I love you the first time, I love you the last time

Ibland så vill jag bara svära, spotta och slå på den där fula känslan som säger åt mig att jag inte räcker till.
Att jag måste räcka till, men att det inte går. Att inte räcka till åt er allihop.
Att inte kunna göra varenda liten kotte jag bryr mig om, nöjd, lycklig, glad.
Men jag försöker må ni veta.Även alla de gånger som det inte märks.
Så jag återgår till att svära, spotta och slå. För jag räcker visste till.
Så gott det går.Så gott jag kan. Även när det inte märks.

juli

farmor & farfar

Katt, selfie, rosbukett

 
 
 
 

RSS 2.0