Samtidigt som jag vill tro att jag tagit rätt beslut, vill jag helst av allt slå mig själv, så hårt jag bara kan.

Tills jag inte längre kan andas, ungefär. I alla fall, så vill jag göra det för att kunna inse, kunna förstå, kunna bestämma mig. För även om vi idag fattade ett beslut, kommer jag aldrig någonsin förlåta mig själv, förlåta mig själv för hur hemskt mitt huvud är. Jag vill tänka att det finns något gott, något slags hopp.

För utan hoppet är jag ingenting alls. I mörkret faller jag bara, och dit tänker jag aldrig mer återvända.

Och så länge du på något vis, finns vid min sida, kommer hoppet aldrig någonsin att försvinna.

Tyck inte synd om dig själv, vad du än gör, tyck inte synd om dig själv. 

Ibland väljer mitt huvud att krångla till saker och ting, såsom att trassla ihop alla tankar som far runt där inne, som att komma på dumma påhitt som gör att jag får för mig saker, saker som kanske inte alltid är bra. Så ibland blir jag och min hjärna ovänner och det då går det inte att hålla sams. Det blir ungefär som att hjärnan är en annan och jag en annan fast man egentligen borde sitta ihop och vara en istället för två. Jag tror att jag på något under har lyckats dela på mig och blivit två delar. Förvirringen är total och jag försöker lappa ihop mig själv, försöker tejpa ihop dom där två bitarna, mitt huvud och mig. För vi ska bli en igen. Vi ska försöka lära oss att sammarbeta. Jag hoppas att det blir så, för jag vill ju att det ska bli så.