Sitter skönt palcerad i min säng och lyssnar på sigur ros medan solen försiktigt lyser in genom mina fönster och tänker att jag aldrig vill flytta mig härifrån. Inte ens för att gå och göra frukost. Men om några timmar lär jag göra det för jag har lovat farmor och farfar att ta med mig syster och äta lunch hos dem. Men just nu vill jag bara sitta här och läsa andras bloggar, titta på bilder och läsa texter av olika slag och inte röra mig en centimeter, inte ur sängen i alla fall.

 

Medan jag sitter här förvånas jag hur känsligt humör jag har, hur ett ord kan förändra precis allting även om ordet i sig inte är viktigt alls. Och hur ändrade planer gör att jag typ krossas lite grann och det är så förbaskat löjligt alltihop. Jag förstår liksom inte varför jag fungerar på det här viset och jag nästan avskyr orden "vilsen tonåring" för jag vill ju vara en av dem där som vet precis vem jag är, hur jag är och vad jag vill. Men det gör jag ju inte och det är också frustrerande. Och då kanske jag måste hamna i den där fula kategorin. Jag vill veta precis allt, jag vill för allt i världen inte vara svag och gråta och känna mig nerslagen och krossad. Fy usch och blä på allt det där. Jag vill sluta bry mig. Jag måste lära mig hur man slutar bry sig.

Ibland tappar jag bort mig själv och går av lite grann. Förhoppningsvis finns du alltid där och plockar upp mig. För när jag faller ihop och går sönder finns det ingen annan som vet hur man lagar mig, för det vet bara du. Ibland hatar jag att det är så, för jag måste ju lära mig att kunna plocka upp mig själv. Jag har alltid trott mig vara självständig och det är jag ju men du slet bort den biten lite grann och det är mitt alldeles egna fel. Och nu när du inte är här vill jag bara att du ska komma hit och ta hand om mig, som du alltid gör. Snälla kom hit och ta hand om mig för jag vet inte hur man gör. Du måste lära mig hur man gör.

Ibland önskar jag att jag ägde en trollstav,

en som kunde trolla bort allt det där onda, det där som förstör.

Alltså, jag vill bara ha en sommarstuga. En sommarstuga där man kan bjuda med en massa vänner. Och där kan man vara hur länge man vill. Och där ska man också kunna bada och andas sommar.

Det ska finnas en skog precis i närheten, där ska man kunna plocka blåbär och smultron om kvällarna.

Om dagarna ska man vara ute i solen och äta goda frukostar samt andra måltider.

Jordgubbar ska alltid finnas till hands.Det ska bara regna en eller två gånger, för då har man en ursäkt till att bara vara nerbäddad bland mjuka täcken och kuddar och bara gosa. Och samtala.

Det ska också finnas en brygga som leder ut mot sjön, där man nästan varje natt sitter tillsammans.

Och inte särskilt långt därifrån ska det finnas en liten matbutik och diverse loppisar. Precis så vill jag ha det.

Mår inte ens dåligt över att jag kanske sabbade en hel middag. För jag orkade inte riktigt le åt sådant som jag helst av allt i hela världen inte vill le åt. Varför kan alla glömma men inte jag? Allt stannar kvar, även fast jag ignorerar och döljer, men allt precis allt stannar kvar.

Tyck inte synd om dig själv, vad du än gör, tyck inte synd om dig själv. 

Ibland tappar jag tron på människan. Idag är en sån dag. Blir äcklad på all idioti som far omkring och idag är jag även ett känslomässigt vrak och det är precis därför som jag häver ur mig sånna här påståenden. Och det får jag göra för jag är på världens sämsta humör och då ger jag mig själv rätten att agera klen och dum. / surpuppan

Det där med att bryta ihop i någons sovrum och i någon annans badrum.  Det där med att försöka hålla ihop dom där förbaskade bitarna på plats, så att dem inte faller ur och går sönder. 

Jag vill inte känna dig, förbannade känsla, jag sa ju åt dig att försvinna för gott, men du kom tillbaks. Varför kan jag inte bara bli sådär iskall som en del påstår att jag är? Iskall och känslolös. Vill ju inte vara det jämt men bara när du väljer att komma hit och hälsa på, bara sådär, utan inbjudan. Tack vare händelser så kommer du hit, ovälkommen och egentligen portad. Jag kan inte stoppa dig, hur jag än försöker, så hej, välkommen hit, stanna så länge du vill, för inte orkar jag stänga ut dig. 

Jag är en såndär korkad filur som tror sig veta hur jag ska behandla mig själv, men egentligen vet jag inte ett skvatt.  Nada,finito,punkt, slut.

Förvånas lite smått över hur glad jag känt mig den här veckan, inte för att jag brukar gå runt och vara arg och ledsen hela tiden annars men jag förvånas lite grann ändå.

Jag vet inte om detta beror på min omgivning eller mig själv men jag har bestämt mig för att det inte alls spelar någon roll. Förutom det så är jag självfallet livrädd att den här gladheten och lyckan som jag fyllts utav kommer att tas ifrån mig på ett eller annat sätt, eftersom jag tydligen har en tendens att vända upp och ner på min tillvaro när jag minst anar det.

För att inte vända det här till något dåligt så tänker jag avsluta med att den här helgen förmodligen kommer bli jätte fin tack vare många fina krabater som jag tänkt umgås med.

Hoppas att du som läser detta av misstag eller med mening också får en fin helg, tack och hej nu ska jag äta mat. 

Ibland väljer mitt huvud att krångla till saker och ting, såsom att trassla ihop alla tankar som far runt där inne, som att komma på dumma påhitt som gör att jag får för mig saker, saker som kanske inte alltid är bra. Så ibland blir jag och min hjärna ovänner och det då går det inte att hålla sams. Det blir ungefär som att hjärnan är en annan och jag en annan fast man egentligen borde sitta ihop och vara en istället för två. Jag tror att jag på något under har lyckats dela på mig och blivit två delar. Förvirringen är total och jag försöker lappa ihop mig själv, försöker tejpa ihop dom där två bitarna, mitt huvud och mig. För vi ska bli en igen. Vi ska försöka lära oss att sammarbeta. Jag hoppas att det blir så, för jag vill ju att det ska bli så. 

Kära blogg, jag har ingen aning om vad som anses som en passande inledning vid ännu ett bloggbyte så jag tror att jag bara istället talar om för dig varför jag ännu en gång bytt. I min förra så uppstod en spärr mellan mina fingrar och tangentbordet alltför ofta, och därmed tröttnade jag på den och bestämde mig istället för att göra en helt ny, en som är mer jag, mer på riktigt och vi får helt enkelt se, har inte talat om för någon om att jag gjort en ny än för jag tror att jag själv vill komma in i den innan någon annan gör det, jag behöver nog det och jag kan redan passa på att varna dig för alldeles för långa meningar med säkerligen felutsatta kommatecken och ihoptrasslade meningar. Men jag hoppas trots det att vi ska trivas tillsammans, du och jag.