Köpte ju fler vinyler för en dyr peng när jag besökte huvudstaden för lite mer än en vecka sedan. Dem lyssnar jag på nu och hör hur regnet smattrar hårt mot taket. Älskar det. Vinylknastret mot regnsmattret. Medan ytterligare några myggbett har uppenbarat sig och kliar sådär förskräckligt mycket som de brukar på kvällen, skickar jag in min sista inlämningsuppgift. För några timmar sedan hade vi studentsupé i matsalen med hela medieprogrammet, det var mysigt. Imorgon har jag bara en lektion och på onsdag så är det bal. Det går sådär äckligt fort nu.

Förvirrad och vilsen om nätterna. Stark och medveten om dagarna. Varför är det så? Varför kan inte huvudet förstå sig på allt det där jag intalar mig själv om dagarna på nätterna också? Varför kan inte någon bara tala om för mig hur jag ska göra och känna. Jösses vad enkelt allt skulle vara då. Men som Chris Martin så fint sjunger "Nobody said it was easy." Men sen så sjunger han också "No one ever said it would be so hard". Så eh ja, tillbaka på ruta ett dårå.

OKEJ. bra äntligen. Har alltså hittat en duglig studentklänning, ä.n.t.l.i.g.e.n. Och jag tror banne mig den blir asbra. Så skönt att ha det ur världen nu. Inte för att jag letat som en dåre eller så, började "leta" sent förra veckan men ändå. Mitt tålamod är inte alltid det bästa och särskilt inte när en mamma säger att "Ojdå, du kommer säkert inte kunna ta studenten, för du hittar ju aldrig någon klänning." Nä okej, men tack mamma. Men nu hänger den i mitt fönster och ser glad ut. Något annat bra är att jag precis skrev ut mitt tal jag ska hålla imorgon, fy tusan vad jag inte haft vare sig lust eller ork till att skriva just det talet, men nu är det färdigt. Nu återstår bara tre uppgifter innan jag är färdig med gymnasiet. Herregud, "färdig med gymnasiet". Nej nu håller jag på att skrämma upp mig själv med framtidstankar och annat babbel så jag tror jag sätter punkt här.

De senaste dagarna har jag mått bra, jag mår bra. För jag har intalat mig själv att jag får må bra. Och vet ni? Det känns ruskigt skönt. Och jag tänker inte låta någon förstöra det för mig, ingen ska få förstöra det för mig. För även om det kanske bara varar för ett litet tag, så spelar det ingen roll, inte just nu. Bara jag får må bra.

* Köper kläder jag egentligen inte behöver men som är åh - så fina.

* Försöker skriva klart tal och diverse uppgifter som ska vara klara innan betygssättningen, går ju sådär.

* Skriver sista nationella provet och andas ut. (Försöker att inte tänka på reslutatet).

* Promenerar till musik som gör det lite lättare att andas och tänker på bra saker som gör mig glad.

* Överlever, överlever med skulden.

Först tänker jag, "Kommer jag någonsin att förlåta mig själv för att jag känner såhär?" och sedan tänker jag, "Jag kan inte ignorera det jag känner hur länge som helst, jag kan ju inte lura mig själv." Och jag vet inte vad som är värst, förvirringen eller paniken. Det river inombords och jag vet inte hur man hanterar sånt här. Jag vet inte hur man försöker glömma eller hur man ska försöka "gå vidare" som det så fint heter. För jag vet inte ens om jag vill det. Jag vet ingenting förutom att jag behöver vara jag, bara jag.

Samtidigt som jag vill tro att jag tagit rätt beslut, vill jag helst av allt slå mig själv, så hårt jag bara kan.

Tills jag inte längre kan andas, ungefär. I alla fall, så vill jag göra det för att kunna inse, kunna förstå, kunna bestämma mig. För även om vi idag fattade ett beslut, kommer jag aldrig någonsin förlåta mig själv, förlåta mig själv för hur hemskt mitt huvud är. Jag vill tänka att det finns något gott, något slags hopp.

För utan hoppet är jag ingenting alls. I mörkret faller jag bara, och dit tänker jag aldrig mer återvända.

Och så länge du på något vis, finns vid min sida, kommer hoppet aldrig någonsin att försvinna.