Samtidigt som jag vill tro att jag tagit rätt beslut, vill jag helst av allt slå mig själv, så hårt jag bara kan.

Tills jag inte längre kan andas, ungefär. I alla fall, så vill jag göra det för att kunna inse, kunna förstå, kunna bestämma mig. För även om vi idag fattade ett beslut, kommer jag aldrig någonsin förlåta mig själv, förlåta mig själv för hur hemskt mitt huvud är. Jag vill tänka att det finns något gott, något slags hopp.

För utan hoppet är jag ingenting alls. I mörkret faller jag bara, och dit tänker jag aldrig mer återvända.

Och så länge du på något vis, finns vid min sida, kommer hoppet aldrig någonsin att försvinna.