Jag kan inte låta bli att få lite ont i magen när jag tänker på att sommaren snart kan ta slut, vilket den vanligtvis gör. Jag försöker överleva med tanken på att du snart ska åka. Och även om det lite försiktigt pratats om att jag kanske också ska åka, fast inte med dig, så får jag ont i magen. Och även om det är ännu ett litet tag kvar, så får jag ont i magen. För när sommaren tar slut, så åker du.

Det är första gången på flera veckor som jag har den där känslan. Känslan som biter tag i mig och som vägrar att släppa taget. Det spelar ingen roll om jag haft en skön dag och en oväntat rolig och bra kväll. Den biter hårdare i alla fall. Jag har ingen ork till att fortfarande vara en aning full och gråta, ensam i min säng. Nåväl, Simba ligger ju här bredvid, så helt ensam är jag ju inte. Jag visste att den här stunden skulle komma, då jag skulle rasa och falla ihop till en sorglig liten hög. Aldrig tillfredställd.

* Badar i en världsfin sjö klockan två på natten/morgonen och önskar att vi kunde göra så jämt.

* Planerar lite smått en någorlunda bra packning inför några dagar på Gotland med den andra delen av familjen.

* Dricker gott vin och goda drinkar på diverse uteserveringar med olika men väldigt fina sällskap.

* Påminner mig själv ständigt om att det är ok att vara glad.

* Tänker att hösten nog kan bli bra ändå, att jag skulle öva på det där med självständighet och jag nog klarar av det, trots allt.