Det är första gången på flera veckor som jag har den där känslan. Känslan som biter tag i mig och som vägrar att släppa taget. Det spelar ingen roll om jag haft en skön dag och en oväntat rolig och bra kväll. Den biter hårdare i alla fall. Jag har ingen ork till att fortfarande vara en aning full och gråta, ensam i min säng. Nåväl, Simba ligger ju här bredvid, så helt ensam är jag ju inte. Jag visste att den här stunden skulle komma, då jag skulle rasa och falla ihop till en sorglig liten hög. Aldrig tillfredställd.