Blir råtokig på alla löv. Råtokig, på ett bra sätt. Dock på ett sätt så att jag vill sparka på dem. Men tror att de tycker att det är okej. Nåväl, i två dar har min favorit gosse varit på besök och imorrse for han hem igen, vilket jag tyckte var dötrist och protesterade lite smått mot denna dag genom att gå sova i tre timmar till.

De två senaste dagarna har jag återigen fått möjlighet att arbeta. Innan klockan slagit sju har jag fått stiga upp för att jobba på förskolan. Herrejösses vad jag är duktig på att lyckas kära ner mig totalt i vissa barn, samtidigt som jag är dödstrött när jag kommer hem klockan halv fem på eftermiddagen.

Förutom det har jag gjort några kanonbra fynd. Blev en jacka, ett par skor och ett linne rikare och hundratjugo riksdaler fattigare.

 

Dagarna och vardagen rullar på, i en ibland alldeles för snabb takt. Dock går den extra sakta varje gång jag tänker på honom. Och hur han är flera timmar ifrån mig, och inte längre en del av vardagen. Inte som för några månader sedan i alla fall. Tur att det finns mobiltelefoner och annan elektronik, så att vi kan höras av ändå, när veckorna går utan en puss eller två. Men snart kommer han hit igen, och då är det tänkt att vi inte ska ägna oss åt någonting annat.

Jag har alltid haft en vemodig känsla kring hösten. En liten skymd avsky om man får säga så. Men i år har den där ångestfyllda känslan nästan försvunnit helt och hållet. En årstid jag nästan till och med varit rädd för har kommit att bli en favorit.

Det kanske beror på färgerna på löven, att en flytt planeras, att mina besök hos en kurator för ett halvår sedan kanske gjorde sitt för mina annars så trassliga tankegångar.

Jag vet inte. Teorierna är miljontals. Men vad jag faktiskt vet är hur mycket bättre jag mår nu, till skillnad från hösten tvåtusenåtta & tvåtusentolv. Mina värsta höstar någonsin.

Men den här hösten, trots saknaden av två stört fina brudar jag bara vill ska komma hit, nununununu, och ett långdistansförhållande, är och har hittills varit så himla fin. Även om alla dagar inte varit det. För vem går flera dagar på rad utan en tår hit och dit, ett nervsammanbrott eller "åherregudvadskajaggöramedmittliiiiiiv" tankarna.

 

Poängen, om det ens fanns någon sådan, med denna text, är att jag återförenats med hösten. Att jag inte längre, på samma vis som förr påverkas av de höstar jag helst av allt velat spola förbi. Att jag precis som alla andra, kan njuta av orangegula löv på riktigt. Att en dimmig mulen morgon inte gör att jag hellre vill gömma mig under täcket och gråta istället för att ge mig ut på en promenad eller två.

Jag vill tro att det beror på mig själv, att jag lärt mig att hantera saker och ting bättre än förr. Att jag inte längre är lika svag. Att en motgång inte kommer krossa mig inuti och utanför. Att jag äntligen lyckats riva bort det sista av ångesten som en gång borrat sig fast under min hud.