Jag har alltid haft en vemodig känsla kring hösten. En liten skymd avsky om man får säga så. Men i år har den där ångestfyllda känslan nästan försvunnit helt och hållet. En årstid jag nästan till och med varit rädd för har kommit att bli en favorit.

Det kanske beror på färgerna på löven, att en flytt planeras, att mina besök hos en kurator för ett halvår sedan kanske gjorde sitt för mina annars så trassliga tankegångar.

Jag vet inte. Teorierna är miljontals. Men vad jag faktiskt vet är hur mycket bättre jag mår nu, till skillnad från hösten tvåtusenåtta & tvåtusentolv. Mina värsta höstar någonsin.

Men den här hösten, trots saknaden av två stört fina brudar jag bara vill ska komma hit, nununununu, och ett långdistansförhållande, är och har hittills varit så himla fin. Även om alla dagar inte varit det. För vem går flera dagar på rad utan en tår hit och dit, ett nervsammanbrott eller "åherregudvadskajaggöramedmittliiiiiiv" tankarna.

 

Poängen, om det ens fanns någon sådan, med denna text, är att jag återförenats med hösten. Att jag inte längre, på samma vis som förr påverkas av de höstar jag helst av allt velat spola förbi. Att jag precis som alla andra, kan njuta av orangegula löv på riktigt. Att en dimmig mulen morgon inte gör att jag hellre vill gömma mig under täcket och gråta istället för att ge mig ut på en promenad eller två.

Jag vill tro att det beror på mig själv, att jag lärt mig att hantera saker och ting bättre än förr. Att jag inte längre är lika svag. Att en motgång inte kommer krossa mig inuti och utanför. Att jag äntligen lyckats riva bort det sista av ångesten som en gång borrat sig fast under min hud.