Först tänker jag, "Kommer jag någonsin att förlåta mig själv för att jag känner såhär?" och sedan tänker jag, "Jag kan inte ignorera det jag känner hur länge som helst, jag kan ju inte lura mig själv." Och jag vet inte vad som är värst, förvirringen eller paniken. Det river inombords och jag vet inte hur man hanterar sånt här. Jag vet inte hur man försöker glömma eller hur man ska försöka "gå vidare" som det så fint heter. För jag vet inte ens om jag vill det. Jag vet ingenting förutom att jag behöver vara jag, bara jag.