Jag avskyr mitt humör ibland, hur det vänds upp och ner och ut och in. Samtidigt som jag mår helt fantastiskt så försvinner jag ibland in i ett litet hål och finner det svårt att hitta ut. Och någonstans, mitt i allt det där tittar jag på en världsfin bricka och tänker att den ska jag ha i mitt nya hem. När jag nu har ett nytt hem. Jag tittar på soffor, kuddar, tallrikar och lampor och tänker att "ja den skulle ju passa rätt bra den också", och känner något form av lyckorus. Sedan faller jag tillbaka till det där, självförvållade kaoset jag skapat. Men tack och lov så hittar de inte tillbaka lika lätt längre, och tur är väl det för under tiden träffar jag alltför fina krabater om dagarna, och det lyckoruset räcker mycket längre än alla kuddar, tallrikar och lampor i världen.