Idag har varit en bra dag. Fått en del saker gjorda, inte funderar särskilt mycket, den har bara varit bra. Men så får min syster ett sms och ett kort samtal senare kliver hon in på mitt rum med tårar i ögonen och talar om att min fina rara, söta, klantiga, skrikiga katt har blivit påkörd. Det värsta är att jag fortfarande väntar på att min pappa ska ringa och säga att det var fel katt han hittat, att det inte var han, att han är hemma nu. Jag kan inte hantera sånthär. De fyra finaste katterna i världen har blivit tre och det känns så himla sorgligt alltihop. Just nu vill jag ingenting hellre än att bara få höra hans gälla kattskrik eka genom huset för att han vill ha mat. Vila i frid, min finaste Arthur.