Saknaden.
Även om vi inom en snar framtid ska bo under samma tak. Lyckas rymma oss båda två samt möbler inom väldigt få kvadratmeter. Umgås nästintill hela tiden. Så står jag nästan inte riktigt ut med att vara ifrån honom. Inte såhär. Inte fem timmar ifrån. Magen vrider sig när jag tänker på att jag inte ens vet hur pass snart vi kommer att ses igen. Jag klarar mig det gör jag men jag tål inte riktigt saknaden. Jag avskyr saknaden. Den där knagande känslan som skriker efter en kram, efter en varm famn som jag trivs sådär himla bra i. En famn jag vill flytta in och bosätta mig i. Att vänta har aldrig varit något jag varit särskilt bra på, inte heller har jag världens bästa tålamod. Men, i två månader ska jag hålla ut, oavsett om saknaden tillslut bränner ett hål i min hud.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag förstår precis vad du känner, nu är det fem veckor kvar tills vi ses och efter det så kommer jag få vänta i över tre månader tills vi kan ses igen. Jag vet knappt om jag klarar av den saknaden. Det går inte att åka hem på helgerna heller, tåg kostar över tusen kronor och tar över sju timmar med minst fem byten. Jag vill åka hem, ligga i hans famn och känna mig trygg igen. Så jag förstår exakt vad du menar och det är så himla hjärtkrossande.
Svar:
isabelstephanie.blogg.se
Trackback
