Om att gå vidare och lägga saker och ting bakom sig. Hur tusan gör man det?

Hur förlåter man om man för allt i världen inte kan glömma.

Jag försöker tänka att det är det som sägs och görs nu som spelar roll. Det som varit har varit.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka så övermycket som jag alltid gör.

Jag sågar mig själv mitt itu och försöker komma på vilken del jag ska lyssna på.

Och så når jag det där vägskälet, att välja bort en människa och plocka bort den ur mitt liv eller försöka laga det som gått sönder och överleva ändå. Jag säger att jag har bestämt mig och agerar efter det.

Men i min hjärna gör jag nog aldrig det.

För hur tusan ska man förlåta om det inte går att glömma?